Jag log stort och tweetade en glad tweet. Jag längtade redan tills jag skulle få träffa Harry igen. Jag kände mig trygg med honom men fortfarande lite nervös med de andra killarna. jag kände ju inte riktigt dem så bra, och jag visste inte hur mycket de visste om allt detta. 

Det kändes som om jag svävade på moln.

 

Då pep min mobil till. Det var Emelie.

Jag knappade snabbt in ett svar och det bestämdes att vi skulle träffas vid torget.

 

Jag såg Emelie stå mitt på torget.

- Hej Emelie! sa jag och kramade om henne.

- Hej! Vad kul att ses.

- Jaa, fast det känns konstigt att inte Leila är med faktiskt.. sa jag och log.

- Ja, lite. Men vi vänjer oss, vi ska ju bli bästisar! Nej skojar bara. Kan vi gå och fika någonstans?

- Aa visst, vi går till espresso house?

- Det låter bra!

 

Vi vandrade bort och beställde lite fika.

- Så, vad har hänt sen sist då? Håller du fortfarande kontakt med Harry?

- Japp, vi känner varandra ganska bra nu. sa jag och rodnade.

- Aww vad sött, du rodnar ju! sa Emelie glatt.

- Jaa, kanske lite...

- Har det hänt något eftersom du ser ut som en tomat? retades Emelie.

- Nej, det har det inte. Jaa förutom att jag hamnade på första sidan på aftonbladet.. det kanske du såg?

- Jo, det såg jag ju... sa Emelie lite osäkert.

- Och att mina föräldrar förbjöd mig att träffa Harry idag. Men sen ringde han dem och försökte övertala pappa, och sen såg de mig gråta och då fick jag träffa honom iallafall! log jag.

- Oj, wow, grattis Anna. sa Emelie och kramade min arm.

- Tack. Jag vill gärna åka till London någon gång och stanna där med dem några dagar.. det skulle vara toppen. Log jag.

- Verkligen! Hoppas att du får det för din skull!

- Tack Emelie! Du är så snäll jämt.

- Det är du med.

- Vet du vad jag gillar mest med Harry?

- Nej?

- Det är att han verkligen bryr sig. Han är inte falsk som andra som låtsas bry sig för att de känner sig tvungna, utan han bryr sig verkligen på riktigt. Han är något extra, det känner jag på mig.

- Åh verkligen? Vet du vad?

- Nej... ?

- Jag tror du är kär Anna.

- Nej, det är ju löjligt! Jag har ju bara känt honom i några dagar ju...

- Jo, men på dig låter det faktiskt så.

- Jaa, kanske. sa jag och tittade rodnande ner i bordet.

- Åh så gulligt. sa Emelie och tog upp mobilen.

- Vad ska du göra? sa jag och tittade misstänksamt på henne.

- Ta det lugnt! Ska bara messa Leila den senaste infon.

- Emelie du är ju som en agent till henne eller något! sa jag och skrattade.

- Ja, något i den stilen kanske. sa Emelie och log.

 

Jag satt i klassrummet bredvid Bella, min klasskompis. Min mobil gav ifrån sig ett högt ljud, jag hade fått ett sms. Shit! Jag hade glömt att stänga av ljudet. Vår lärare var jätte elak och om ens mobil lät fick läraren läsa upp smset eller ta mobilen för resten av dagen. Men jag ville inte att Peo, vår lärare skulle ta mobilen.

- Anna, din mobil lät. Ska jag läsa upp det eller ta mobilen?

- Läs upp det. sa jag dovt och hoppades innerligt att det inte var något pinsamt.

- Okej klassen, smset är från någon som heter Harry Styles.

Jag tyckte till. Åh nej! Han fick inte läsa upp det. Några tjejer i klassen som gillar One Direction stirrade på mig men jag vägrade möta deras blickar.

- Smset lyder såhär: I really miss you Anna. Do you wanna come to London next month when we're home from USA? You can sleep in my apartment. It would be so fun .xx

 

Jag sänkte axlarna och lutade mig framåt. Det var mycket värre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Det blev helt knäpptyst i hela klassrummet.

En tjej som heter Jonna bröt tystanden.

- Anna, har du Harry Styles nummer!? Åh snälla du måste ge mig det!

Då började alla skrika på mig om att ge dem hans nummer. Men jag bara skakade på huvudet, tog mobilen och gick rakt ut i klassrummet och in på en toalett. Jag satte mig stressat på stolen och tog ett djupt andetag.

Jag visste ju att alla någon gång skulle få reda på att jag kände Harry, jag hade bara inte väntat mig nu och definitivt inte så här. Jag tog upp mobilen för att svara på hans sms.

 

Resten av dagen segade sig fram och alla var på mig som hökar men jag höll hårt i min mobil och stuntade i vad de sa. När vi äntligen fick gå hem suckade jag lättat och skyndade mig hemåt. Jag ryckte glatt upp dörren och ropade:

Jag är hemma!

 

________________________________________________________________________________________

 

Kapitel 15!

Kommentera är ni gulliga :*

kanske skriver imorgon?

Puss & kram.