You got that one thing - Del 15
- It's just... that... that my parents... Hennes röst brast.
- Anna, please talk to me! Mitt grepp om mobilen hårdnade.
- I, I can't...
- Yes you can! You know you can tell me everything!
- It's just that... My parents won't let me meet you anymore.
Hon tystnade och jag drog efter andan.
Harrys perspektiv
Jag stirrade rakt upp i taket medan jag låg i sängen. Det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant.
- Please tell me you're kidding Anna. sa jag ledset.
- No, I wish I did. But after this thing in the magazine, they said it's not good for me to meet you. They don't want me to be in some magazine and they care too much about what others would think. I tried to tell them, I really did Harry.. Hennes röst brast,
- Anna, I'm sure we can fix this. We have to, I don't wanna loose you.
- I don't wanna loose you either.. But I didn't wanted to listen to them, all i said was no. And they screamed at me and I just feel like I wanna move away from them. sa hon ledset.
- I wish I could do something, I really wish. svarade jag lika ledset.
- It means so much to me that you care. sa hon och jag log.
- But.. what if you let me talk to your parents? Maybe they would listen to me? Frågade jag med nytt hopp.
- I don't know, Harry... What if they just get more mad?
- There is a risk for that, but I want to try. I know what they think about me but I wanna prove to them that they're wrong.
- Aww, thank you so much! Okay, we don't have anything to loose, right? I'll give you their number.
- Yeah, do that. I'll call them directly!
- Great! And Harry?
- Yes?
- Thank you so much for doing this to me. I know we haven't know eachother more than some days, but I'm glad I have a friend like you.
- No problem. And I'm glad I have you too.
- Yeah.. Right now I'm locked in the toilet.. I'll should go out.. But should I tell them they're waiting a call and that they should really listen?
- Yeah, that's perfect! And.. the toilet?
- Yes, I was so mad I just run out without thinking. sa Anna och skrattade till.
- Okay then.. Text me the number and I'll promise to talk with them.
- Thank you! Yeah I'll do that. And.. good luck Harry.
- Okay, thank you. Bye!
- Bye!
Jag la på och satte mig upp i sängen igen. Det kändes som detta skulle bli en svår uppgift. Annas föräldrar verkade väldigt stränga men jag var fast besluten att fixa detta. Jag kunde ju inte svika Anna nu.
Då knackade det försiktigt på min dörr till sovrummet.
Niall tittade in.
- Harry, are you okay? Or, is she okay?
- Yeah, it's just that... her parents won't let her meet me because they don't want her to be in some magazine. But I've just talked with her, I will call her parents and try to talk with them.
- Okay, that was really bad.. But I hope for the best for you. You have to like her, otherwise you wouldn't have done this, I know that. sa Niall och log.
Och jag visste att han hade rätt. Nästan ingen kände mig bättre än killarna. Men det var ju eftersom vi gått igenom så mycket tillsammans. Och de var bland de bästa vännerna jag någonsin kunnat få.
Men det var konstigt, att man kan känna så mycket för en person som man har känt i ungefär tre dagar.
Min mobil pep till.
"Here is the number, it's my dad's. Good luck! xx 0732 087316
Jag tittade upp på Niall.
- Now I have a call to make, wish me good luck.
- Harry, listen to me. I really think you can do it. If you want to, you can. I know you can.
- Thank you Niall. sa jag och log.
- I'll leave you alone now. sa Niall och gick ut och in till sin lägenhet.
Jag knappade nervöst in numret och tryckte på ring. Det gick några signaler fram och till slut svarade någon.
- Hallå, det är Stefan.
- Um, hi... I'm Harry. I wanted to talk with you about...
Han avbröt mig.
- Oh no, not you again. Anna begged us to listen so we will, we just didn't know it was you who were calling.
- Please, just listen to what I have to say.
- Yes, I'm listening.
- I've only known yur daughter for 3 days, but from the first moment I met her I knew it was something special with her. And I know that you don't really like me, but I hope we can change that? I really like her, and I know she likes me. Do you really wanna take that away from her?
- Stars like you just hurt girls like her. Maybe you say you like her and then you dump her. And I don't want anyone to hurt her. And yes, I can take that away from her because I know it will be for her own best.
- But you're wrong! How can it be for her own best, if she's unhappy!? skrek jag argt i luren.
- Don't you dare scream at me! Don't you think I know what's best for my own daughter?
- No, I don't think you do. She's unhappy. And if you can't see that, then you need to open your eyes. And I'm a good guy, I would never ever think of hurting her. You don't know me and you can't judge me. You think I'm like all the other stars, but I'm not. Me and my band, we're not.
- Stop saying those things, I'm pretty sure I know how stars act.
- No, you don't! If you really knew, like I do, you wouldn't say that. Please, just let me meet her? You can ask her, she likes to be with me.
- Stop making me into a fool! Of course she likes to be with you, you're her biggest idols.
- Yeah, maybe we are. But that's not the reason to why she wanna be with me. We're friends. Please? sa jag och svalde hårt. Detta gick inte så bra.
Annas perspektiv
Jag satt i trappan och hörde pappa prata med Harry inne i köket. Och det lät inte som det gick så bra. Pappa skrek i luren och såg högröd ut i ansiktet. Jag svalde hårt och begravde ansiktet i händerna. Detta var slutet. Jag skulle inte få träffa Harry eller de andra något mer. Allt skulle ta slut. Och jag kunde inte ta det. Jag kunde bara inte det. Harry hade gjort mig glad igen, efter allt jobbigt som varit. Varför pappa trodde att han skulle såra mig förstod jag inte. Harry var verkligen en jätebra kille, en toppenkille. Såna hittar man inte ofta. Och underligt nog gillade han mig minst lika mycket som jag gillade honom, för annars skulle han inte försöka övertala pappa sådär, det förstod jag. Att ha en sån vän som han, det var verkligen underbart. Men jag tvingade mig själv att sluta tänka så, jag skulle ändå inte få träffa Harry något mer. Jag kände något blött mot kinden och insåg att jag grät. Just nu kände jag mig olyckligare än någonsin.
Katarinas perspektiv
Jag satt i vardagsrummet med Hampus som kollade på Tom & Jerry och jag lyssnade på när Stefan pratade med den där Harry. Jag bestämde mig för att gå in och se hur det gick och jag ville ändå ha ett glas mjölk så det passade bra. Jag gick in mot köket och stannade plötsligt till. Det var något ljud. Ja, där var det igen. Det kom från trappan Jag kikade uppåt i trappan och drog efter andan. Anna satt och grät där med huvudet i händerna. Jag visste inte vad jag skulle göra. Inget jag sa kunde göra något bättre för henne och det visste jag mycket väl. Men jag kunde se hur olycklig hon faktiskt var och det gjorde ont i hjärtat på mig. Jag kunde inte med att se henne så olycklig. Kanske hade vi varit lite väl hårda mot henne?
Jag gick snabbt in i köket och knackade Stefan på axeln just som han höll på att skrika något i luren åt Harry.
- Kom Stefan, jag vill visa dig något.
- Inte nu!
- Jo, nu! sa jag och drog honom i armen tills han kom med till hallen nedanför trappan. Jag pekade tyst upp mot trappan och han vände huvudet och tittade förvånat upp mot Anna som satt i trappan och grät. Hans min ändrades från förvånad till ledsen och han vände huvudet mot mig med blanka ögon. Jag nickade och drog med honom in i köket och stängde tyst dörren. Han tittade på mig och tårar rann nerför hans kinder.
- Vad har vi gjort, Katarina? viskade han förtvivlat.
Annas perspektiv
Nu kändes det som om jag hade gråtit så mycket att jag inte kunde få ur mig mer tårar. Jag torkade mig med tröjärmen och snörvlade. Hur kunde mitt liv blivit så dåligt när det nyss var underbart? Jag kunde inte riktigt förstå det. Det skulle ta tid att släppa Harry, men det skulle väl bli lättare för varje dag. Hoppades jag. Det hade varit så lätt att släppa in Harry i mitt liv, men det skulle bli mycket svårare att släppa ut honom.
Då hörde jag lugna röster ifrån köket. De hade slutat skrika. Födmoligen hade de lagt på samtalet och allt var över. Jag insåg ändå att jag inte kunde undvika dem för alltid, mina föräldrar. Så jag gick in i köket för att hämta papper att snyta mig med. När jag kom in tittade de båda på mig och följde mig med blicken. Jag gick raka vägen fram till hushållspappret och drg av en bit. Då harklade sig pappa.
- Gumman...
Jag avbröt honom.
- Glöm det bara, pappa. Det är över. Jag kan inte träffa honom mer. Hur mycket jag än vill, på grund av er. Glöm det bara.
- Nej, det är inte det... sa mamma.
Först då tittade jag på dem.
- Vad är det då?
_________________________________________________________________________________________
Kapitel 15!
Förlåt för min dåliga uppdatering, men nu har jag fått energi till att skriva igen!
Ett ganska långt, hope you enjoy it!
Ska bli bättre på min uppdatering, lovar.
Kommentera och jag blir glad. :')
Puss & kram.
Kommentarer
Postat av: saga
Jättebra!!<3
Svar:
You got that one thing
Trackback
