När vi kom in till Emelie var vi alla så trötta av att ha stått utanför hotellet idag att vi snabbt bäddade och gick och la oss. Vi pratade lite i sängen och jag började verkligen gilla Emelie och Leila. De var så himla snälla.
På morgonen gick vi upp och åt frukost, men vi hade ingen brådska. Just nu var det kristihimmelfärds helgen så vi hade några lediga dagar. Jag och Emelie vaknade tidigt och gjorde iordning frukost. Vi var ensamma hemma eftersom Emelies föräldrar jobbade. När Leila kom in i köket gäspade hon och sa:
- Dags att stalka killarna idag då!

Emelies perspektiv

- Dags att stalka killarna då! Log Leila och kom gäspande in i köket och satte sig vid köksbordet.
- Ja, jag vill ut så fort som möjligt så kanske det inte är knökat med fans när vi kommer, sa jag och bredde på smör på min macka.
- Ja, jag ska dit nu för att leta efter min mobil, sa Anna och reste sig upp med munnen full av mat.
- Okej, men vi kommer ner lite senare, om en stund eller så, Ropade Leila till Anna som gick ut ytterdörren men jackan i handen.
Jag suckade tungt.
- Hoppas verkligen att hon hittar sin mobil idag, den var ju alldeles ny också.
- Ja, vi får hoppas på det bästa. Vi får fråga henne senare, nu går jag och borstar tänderna sa jag och reste mig upp.

Annas perspektiv

Jag gick biten från Emelie till hotellet, det var bara en liten bit. Just nu var jag glad att jag hade så bra minne så jag mindes vägen dit. När jag kom dit stod det som väntat en fanskara på kanske 30 personer där. Jag knökade mig runt på gatan och försökte se om min mobil låg någonstans, men ingen hade sett någon mobil och jag såg den inte nånstans. Jag svalde hårt och försökte hålla gråten inne, men det var svårt när jag tänkte på att min mobil faktiskt var helt borta. Jag gick runt på gatan bredvid och lät tårarna komma. De rann ner för mina kinder och jag var glad att jag var osminkad idag. Jag hade ju trots allt inget smink med mig ändå. Jag började gå långsamt framåt på gatan medan jag tittade ner i marken. Plötsligt kände jag att jag gick emot något och ramlade omkull på gatan. Jag tittade uppåt.

Harrys perspektiv

- Oh, sorry! Ursäkte jag mig.
Jag hade visst råkat gå in i en tjej när jag gick och messade Louis och hon hade ramlat omkull så jag räckte henne handen och drog upp henne. Hon bara stirrade på mig och ett litet leende spreds på hennes läppar. Det var då jag granskade henne ordenligt, hon grät. Hennes kindes var blöta och ögonen rödgråtna.
- Eh, have something happened? Frågade jag henne nervöst för hon bara stirrade på mig.
Hon ryckte till.
- Oh, sorry, that was my fault, I didn't saw you. And, sorry, but I'm a big fan of you. Sa hon som en ursäkt till sitt stirrande.
- Okay, then I understand. Did you hurted yourself? You are crying. Sa jag oroligt och tittade i hennes rödgråtna ögon.
- No, I'm fine log hon. And about that, my mobile's gone since yesterday and it's new and my dad's gonna kill me, sa hon tyst och tittade ner i marken.
- Wait a minute, sa jag och ställde ner kaffemuggarna från starbucks. Jag plockade upp mobilen ur fickan som jag hade hittat utanför hotellet igår kväll.
- Is this your phone? Log jag.
- OMG yes! How did you find it!? No matter how, thank you so much! Log hon och kramade om mig.
- I found it yesterday, I gussed someone would come and search for it, sa jag och kramade henne tillbaka.
Hon torkade sig i ansiktet och log. Hon var riktigt vacker. Hon hade blont, långt hår och gröna ögon med ett stänk av grått. Hennes leende var också jättefint.
Jag harklade mig.
- Well, the coffee's starting to get cold. Would you like to come up with me to our room? Log jag.
Hon stirrade på mig.
- Are you serious?
- Yeah, don't you wanna come? Jag tittade osäkert på henne.
- Of course I want to, thanks for asking! Log hon och vi slog följe mot en hemlig ingång som vi killar använde för att inte få för mycket fans på oss.

Annas perspektiv

Jag kunde inte fatta det! Här gick jag med världens underbaraste kille, han som jag drömt om i flera år! Var detta verkligen verkligt!? Jag var tvungen att nypa mig själv i armen, och ja, det var verkligt. Jag kunde inte fatta att Harry verkligen hade frågat mig om jag ville följa med honom, jag menar, hur stor chans är det egentligen på en skala? Det enda dåliga var att han hade sett mig när jag är som fulast, när jag gråter. Men ändå, det kändes verkligen helt fantastiskt. Mitt liv kunde inte bli bättre, för Harry hade också hittat min mobil! Fast jag var lite nervös inför att träffa de andra killarna.
Jag svalde hårt.
- What's wrong? Frågade Harry och tittade oroligt på mig samtidigt som vi gick genom lobbyn till hotellet.
- Nothing, I'm just really nervous.
- It's nothing to be nervous about log Harry.
Jag svalde ännu en gång och vi ställde oss i hissen. Det hade varit massor med skrikande fans som stod utanför hotellet som hade pekat och skrikit mot oss.
Vi klev nu ur hissen och gick mot hotellrummet. Harry gick fort och jag fick småspringa för att hinna med.
Nu var vi framme.
- Ready? frågade Harry
Jag nickade och han öppnade dörren.


_____________________________________________________________________________________________


Okej, vad tyckte ni om tredje kapitlet? Kul att få in Harry också :D Hur tror ni det går när hon träffar killarna? Kommentera så blir jag glad, kram!