Vi gick och skrattade och pratade på vägen hem och jag tittade ner i marken för att se så jag inte trampade på några äckliga sniglar, det var fullt av dem på gatan. Plötsligt stannade jag till, det var två par skor framför mig. De så bekanta ut... Jag böjde upp huvudet och tittade in i två arga ansikten.

Annas perspektiv

Jag drog efter andan och stannade chockat upp mitt i mitt steg. De som stod framför mig var inga mindre än mamma och pappa. De tittade både lättat och argt på mig och deras blickar som naglade fast sig fick det att isa sig i mig. Jag tittade skamset ner i marken.
Mamma var den som först öppnade munnen.

- Var har du varit!? Vi har varit så oroliga!
- Och varför har du inte svarat!? Jag och mamma har åkt runt i Göteborg för att leta efter dig! Du skulle kommit hem idag ju!
- Förlåt mig! Min mobil kom bort, och sen gick jag och letade efter den, och då träffade jag Harry som hade hittat min mobil, och sen fick jag träffa resten av killarna... Och sen såg vi på film, och jag somnade. Och jag fick Harrys nummer och han fick mitt och vi ska ses imorgon. Och då tyckte jag inte att det var någon idé att åka hem emellan eftersom jag ändå ska träffa honom imorgon. Och jag var så himla glad så jag glömde helt bort att prata med er och... Jag hörde inte när ni ringde mig, jag hade på ljudlöst.. Jag är verkligen ledsen! Jag tittade på dem med en ledsen min.
- Va, vänta nu lite... Vem är Harry? Och resten av killarna? Mamma tittade förvånat på mig.
- Ja, alltså... Harry Styles från One Direction, och resten av killarna från One Direction.
De båda stirrade på mig.
- Ditt favoritband, menar du? Har du träffat dem? Pappa tittade misstroget på mig.
- Eh, jaa... Jag skrev ju att de var här i Göteborg.
Jag tittade osäkert på dem och försökte på mig ett litet leende.
- Och du lyckades verkligen träffa dem? Och få en av dems nummer? Wow.
Mamma tittade lite beundrat på mig men fick snabbt en rynka mellan ögonbrynen.
- Men det betyder inte att vi inte är arga längre... Du skulle ha ringt!
Pappa höll med.
- Ja, vi var jätteoroliga där hemma! Nu följer du med på en gång hem!
- Men, så kan ni inte göra! Jag ska träffa Harry imorgon, jag lovade honom!
- Ja, men det skulle du ha tänkt på innan du gjorde oss så här oroliga! Nu följer du med mig och pappa hem!
Jag kände hur gråten började komma i halsen.
- Nej, men snälla! Jag ska få träffa Harry, det har varit min dröm i flera år ju...
- Det spelar ingen roll, kom nu. Mamma drog mig lite lätt i armen.

Då ryckte Emelie och Leila in som hade stått tysta hela tiden.
- Snälla, ni måste låta henne få träffa honom! Ni kan inte göra såhär! Emelie tittade desperat på mina föräldrar som tittade tillbaka med iskalla blickar.
- Vi vet nog hur vi ska uppfostra våran dotter. Och vilka är ni förresten? Pappa tittade skeptiskt på dem.
- Jag är Leila, och det här är Emelie. Det var hos Emelie som Anna sov inatt.
- Okej, men nu är det slut med det. Inatt sover Anna i sin egen säng, och därmed basta!
Jag kände hur mamma och pappa tog tag i mina armar och drog mig bort mot bilen. Jag kämpade emot så gott jag kunde och Emelie och Leila gjorde allt de kunde för att hjälpa mig.
- Sluta! Sluta säger jag! Vill ni verkligen förstöra hennes dröm? Skrek Leila åt dem.
Pappa tittade med blixtrande ögon på henne.
- Du, det enda som förstör vår dotter är de där dumma pojkarna som ger henne hopp om något! De är popstjärnor och ouppnåeliga, när ska hon förstå det!?
De drog mig mot bilen och Leila försökte igen.

Leilas perspektiv

Jag fortsatte säga emot Annas dumma pappa, jag kunde inte låta henne åka med sina drömmar krossade.
- Du, jag ska allt... Din idiot! Skrek jag.
Men Emelie höll mig tillbaka.
- Vad gör du!? Jag tittade upprört på henne.
- Leila, det är ingen idé, det finns inget vi kan göra. De har bestämt sig. Jag är ledsen...
Jag tittade först argt på henne men sen insåg jag att hon faktiskt hade rätt. Jag kunde inte vinna över dem hur jag än gjorde. Jag sjönk ner på marken och suckade.
- Det här är bara inte rättvist! Hennes drömkille bjuder i princip ut henne och hon får inte ens gå dit.
- Jag vet, jag önskar vi kunde göra något...
- Jag med...
- Kom, vi går hem till mig och dricker varm choklad.
Vi gick sakta mot det håll Emelies hus låg medan vi såg på medan de tryckte in Anna i baksätet och körde iväg med bilen. Jag kommer aldrig glömma hennes sorgsna ansikte när hon tittade på oss.

Annas perspektiv

Vi kom allt längre och längre bort från Göteborg, och varje gång jag tänkte på tjejerna eller Harry så fick jag tårar i ögonen. Jag skulle aldrig nånsin förlåta mamma och pappa för detta. Att träffa Harry var ju allt jag någonsin velat. De krossade mina drömmar totalt. Mammas röst väckte mig ur mina tankar på Harry.
- Gumman... Du vet att vi bara gör det här för ditt eget bästa.
Det där var så fult sagt och så stor lögn att det inte ens var värt att svara på. Såklart att det inte var för mitt bästa! De ville bara njuta av att straffa mig. Just som jag höll på att somna i baksätet pep min mobil till. Jag plockade upp den och läste smset.

"Gotta be fun to meet you tomorrow! xx"
Det var från Harry. Jag svalde hårt och försökte blinka bort tårarna men jag kunde inte hålla mig. Jag började snyfta och tårarna bara rann. Snyftet övergick snart till böl och mina föräldrar tittade oroligt på mig.
- Vad har hänt? Mamma lät riktigt orolig.
Då blixtrade det till inom mig.
- Vad fan tror ni har hänt era jävla idioter!? Så lycklig som jag var idag, jag har aldrig någonsin varit så lycklig. Min största dröm var nästan verklighet. Och ni krossade allt och tog ifrån mig det! Hur fan tror ni det känns!? Har ni förväntat er att jag ska tacka er eller!?
Jag snyftade till och tittade på dem medan tårarna rann.
Då sa mamma något som fick mig att tappa hakan.
- Stefan, stanna bilen.

_____________________________________________________________________________________________

Sjunde kapitlet ute idag som jag lovade!
Kommentera nu så kanske det blir ett till imorgon!
Puss & Kram!